Strax innan klockan elva på förmiddagen kom två barnmorskor in till mig. De tog sig tid att prata, informera och vi fick möjlighet att ställa massa frågor. Vi fick även information om att halv tolv går en ny barnmorska på sitt arbetspass och hon kommer finnas vid vår sida hela tiden.
Jag fick första dosen av cytotec. Behandlingen skulle upprepas var tredje timme så länge det behövdes. Eftersom jag vid mitt tidigare missfall inte alls svarat på cytotec-behandling så fanns en stark oro för att det skulle bli samma sak även denna gång.
Strax efter att de två barnmorskorna lämnat rummet kom läkaren in. Även hon tog sig tid att informera och svara på frågor. Först nu fick jag klart för mig att det inte fanns något annat alternativ än att föda ut fostret eftersom fostret var mer än 12 veckor. Läkaren sa lugnande att eftersom jag har fött barn innan så skulle förhoppningsvis hela förloppet gå relativt snabbt. Det var dock en förlossning som jag skulle gå igenom med allt var det innebär.
Sedan kom även barnmorskan som skulle följa oss under dagen in. Jag fick direkt förtroende för henne och tyckte om henne, vilket var en stor lättnad. Vi pratade om mina tankar och funderingar. Barnmorskan var tydlig med att hon kommer helt att anpassa sig efter mina önskemål och hon finns där för oss.
När barnmorskan gått och vi lämnades ensamma började väntan. Så fort jag kände något eller om det började blöda skulle jag larma. Jag skulle få all smärtlindring jag önskade även sådan som är omöjligt att få vid en vanlig förlossning. Det värsta hade ju redan hänt, dvs att barnet inte längre levde.
Jag grät och var rädd men ville ändå att allt skulle börja så jag fick det gjort. Ständigt hörde jag orden "Det var inte så här det skulle bli" i mitt huvud. Vårt barn skulle ju komma till oss i augusti. Istället sker det på det här sättet. Det kändes ovärdigt.