Så kom till slut dagen då det var dags att göra den så kallade medicinska aborten. Ett ord jag inte alls gillar. Det låter så kliniskt och kallt. Men det är så sjukvården kallar det.
Sedan det fruktansvärda beskedet två dagar tidigare hade jag varit förlamad av trötthet. Som om all energi sögs upp av sorgen. Tröttheten var lika påtaglig denna dag.
Jag och min man fick skjuts av min mamma till sjukhuset. Ännu en gång skulle jag alltså in i den där byggnaden som nu definitivt var mer kopplad till sorg än till glädje.
Vi tog hissen upp till våning sju och gick in på avdelningen. En sköterska uppmärksammade oss och visade oss in i ett rum. Hon berättade att det kommer komma en barnmorskan som kommer vara ansvarig för mig under hela min vistelse. Sköterskan var fin mot mig och jag kände mig något lugnare även om oron över det jag snart skulle gå igenom ständigt kändes som en svart klump i magen.