Dagen efter vi kommit hem från sjukhuset så tog den över hela mig. Sorgen. Den svarta och mörka sorgen som är så smärtsam. Sorgen över att vårt lilla barn inte överlevde. Sorgen över att vi aldrig fick träffa den som skulle bli barnens lillasyskon. Sorgen över att allt vi planerat inte kommer att bli av. Sorgen över att inte få längta och se fram emot.
Jag har aldrig upplevt en liknande sorg. Den finns där som en svart mörk filt som hela tiden ligger över mig och allt i min tillvaro. Första tiden var filten tjock och kompakt. Med tiden hoppas jag att den blir tunnare och glesare. En dag kanske den till och med försvinner helt.