Idag är det exakt fyra veckor sedan vi fick beskedet. Det tunga beskedet att den lilla bebisen i magen inte längre levde.
Första tiden var smärtan olidlig. Sedan ett par veckor tillbaka har den stabiliserats och jag kan hantera sorgen. Men det känns som jag står och stampar. Nu kommer jag inte längre. Jag är låst och har inga nycklar att öppna så att jag kommer vidare.
Min kropp och själ håller mig tillbaka. Kroppen känner av förlusten och har fortfarande sviter från graviditeten och förlossningen. Själen är skör och instabil.
Tids nog kommer jag kunna ta ett steg framåt, det vet jag. Men inom närmsta tiden har jag svårt att se det ske.