Det är så tungt. Tungt att ta sig igenom dagarna. Tungt att se framåt och tungt att lämna det har som hänt. Sorgen är tung att bära varje dag.
Jag känner ingen glädje längre, åtminstone inte den där äkta glädjen. Såklart kan jag stundvis känna mig glad, som när jag är med barnen. Men den glädjen är kortvarig och grund. Någon djup glädje har jag inte känt sedan missfallet konstaterades.
Egentligen är det endast när jag är med barnen som sorgen tillfälligt försvinner. Men jag är ständigt avtrubbad. Sinnesstämningen är konstant låg. Den är bara mer eller mindre låg.
Jag önskar att livet blir lättare.