Det känns som att jag just nu befinner mig i ett vakuum. Den värsta sorgen där jag gråter dagligen är över men missfallet finns hela tiden i tankarna och gör det svårt att leva som vanligt.
Jag har äntligen helt slutat blöda men någon mens är inte i sikte. Kroppen är alltså inte heller redo att leva som vanligt. Kroppens utseende och förmågor vittnar om att jag nyligen var gravid, vilket gör mig obekväm. Att inte se ut och känna sig som vanligt är frustrerande.
Så mycket som håller mig tillbaka och som jag inte kan påverka.