Nu är det verkligen nedräkning till ultraljudet på fredag. Usch, vad nervös jag är. Kommer jag ens våga göra det? Min make ska följa med. Det har han inte gjort vid de andra tidiga ultraljud som jag har gjort. Men efter senaste UL då vi fick veta att vår lilla bebis inte längre levde kommer jag aldrig mer gå på ett ultraljud ensam. Om inte M varit med då vi fick beskedet vet jag inte vad jag hade gjort.
Jag är fortfarande inställd på missfall. Men såklart finns det en strimma hopp. Ett hopp som jag försöker att hålla tillbaka.