Alltså denna oro! Oron för missfall har mig i ett järngrepp. Varje gång jag går på toa är jag livrädd. Livrädd för att det ska vara blod. Oron över att något ska upptäckas på ett ultraljud finns också. Fast jag vågar knappt snudda vid tanken på denna graviditet ens ska gå så långt.
Det bruna på toapappret har inte kommit på två dagar nu. Men det är ju ingen garanti. Definitivt inte. Oron har tagit över totalt. Jag väntar inte barn. Jag väntar ett missfall. Så känns det.