Jag tänker på missfallet varje dag. Det gör fortfarande ont. Fast det syns inte på utsidan. Jag håller ihop och lever som vanligt. Jag skrattar och är glad.
Även om jag har börjat kliva upp ur mörkret så har jag börjat vänja mig vid att sorgen är där. Den kommer kanske alltid att finnas, mer eller mindre påtaglig.
Så även om jag uppfattas som glad och faktiskt är det också så är det med ett sting av mörker. Ett mörker som jag börjar lära mig leva med. Kanske det till och med försvinner en dag?